5 Album - Tobias Cristiansson (Darkened, Grave. Ex Dismember. Live Entombed AD, Necrophobic, Nifelheim)
Kategori: AllmÀnt
Tobias
Â
Metallica - Master of Puppets (1986)
Jag började intressera mig för hĂ„rdrock genom band som Mötley CrĂŒe, W.A.S.P.
och Twisted Sister, men i början var det mest imagen som vÀckte mitt
intresse. Tidigt '87 började jag att lyssna pÄ och spela in radioprogrammet
Rockbox som gick varje lördag pÄ P3. Genom Rockbox med PÀr Fontander fick
jag lÀra mig allt jag behövde om de senaste slÀppen i kombination med
matnyttiga intervjuer med de största artisterna. NÀr Rockbox spelade
flera lÄtar frÄn Master of Puppets sÄ fastnade jag direkt. Jag hade ingen
aning om vilka bandet var, om dom var populÀra eller hur dom sÄg ut. Jag
var bara 8 Är gammal nÀr jag hörde dom och av nÄgon anledning sÄ gick det
rakt in i mig. Jag hade inga vÀnner som lyssnade pÄ hÄrdrock sÄ nÀr jag
ser tillbaka pÄ det sÄ Àr det nÀstan lite underligt att jag började gilla
ett sÄpass hÄrt band som Metallica. Jag och pappa Äkte ner till centrum i
Uddevalla dÀr jag bodde pÄ den tiden. För mina egna sparade veckopengar
sÄ köpte jag dÄ Master of Puppets. Jag hade redan hört ett gÀng lÄtar som
jag hade spelat in pÄ kassettband sÄ jag visste i princip vad jag hade
att vÀnta.
Jag minns att jag tittade pÄ bandbilderna pÄ skivan och tÀnkte att de hÀr
killarna sÄg inte ut som ett riktigt hÄrdrocksband. I min vÀrld vid den
tiden sĂ„ var det W.A.S.P. eller Mötley CrĂŒe som sĂ„g ut som man skulle om man
var ett hÄrdrocksband. Tuperat hÄr, ett överdÄd av nitar och lÀder och
skrikande munnar. Mycket av allt helt enkelt. Metallica tyckte jag sÄg ut
som de hÄrdrockare jag hade sett pÄ stan, coola killar med lÄngt hÄr och
skinnjacka, men inget speciellt egentligen. Idag tycker jag sÄklart att
Metallica sÄg stenhÄrda ut pÄ den tiden. Jag har fÄtt omvÀrdera mina
barnÄsikter lite.
Musikaliskt Àr det en perfekt kombination av aggressivitet och melodi,
intrikata lÄtuppbyggnader, hitkrokar och James fantastiska sÄng.
Metallica blev mitt absoluta favoritband men jag hade ingen att dela min
glÀdje med. Jag kommer ihÄg att jag frÄgade nÄgon i klassen om dom ocksÄ
gillade hÄrdrock och han svarade att, "ja! Har du hört John Norum's
soloskiva?" Jag tÀnkte att det Àr vÀl inte riktig hÄrdrock. PÄ den tiden
var jag inte sÄ intresserad av melodiös hÄrdrock. DÄ ville jag mest ha
snabb och hĂ„rd metal, fast Ă€ndĂ„ med lite melodi. Ăven om jag sĂ„klart hade
koll pÄ och gillade band som Dokken, Europe, Scorpions sÄ var det frÀmst
de hÄrdare grejerna som föll mig i smaken sÄdÀr alldeles i början.
Jag minns nÀr Metallica kom till Sverige pÄ And Justice For All turnén,
jag frÄgade mamma och pappa om jag fick gÄ men det var ett blankt nej,
jag var alldeles för liten. Första gÄngen jag sÄg dem var pÄ svarta
albumet turnén som nÄdde Globen 1992.
och Twisted Sister, men i början var det mest imagen som vÀckte mitt
intresse. Tidigt '87 började jag att lyssna pÄ och spela in radioprogrammet
Rockbox som gick varje lördag pÄ P3. Genom Rockbox med PÀr Fontander fick
jag lÀra mig allt jag behövde om de senaste slÀppen i kombination med
matnyttiga intervjuer med de största artisterna. NÀr Rockbox spelade
flera lÄtar frÄn Master of Puppets sÄ fastnade jag direkt. Jag hade ingen
aning om vilka bandet var, om dom var populÀra eller hur dom sÄg ut. Jag
var bara 8 Är gammal nÀr jag hörde dom och av nÄgon anledning sÄ gick det
rakt in i mig. Jag hade inga vÀnner som lyssnade pÄ hÄrdrock sÄ nÀr jag
ser tillbaka pÄ det sÄ Àr det nÀstan lite underligt att jag började gilla
ett sÄpass hÄrt band som Metallica. Jag och pappa Äkte ner till centrum i
Uddevalla dÀr jag bodde pÄ den tiden. För mina egna sparade veckopengar
sÄ köpte jag dÄ Master of Puppets. Jag hade redan hört ett gÀng lÄtar som
jag hade spelat in pÄ kassettband sÄ jag visste i princip vad jag hade
att vÀnta.
Jag minns att jag tittade pÄ bandbilderna pÄ skivan och tÀnkte att de hÀr
killarna sÄg inte ut som ett riktigt hÄrdrocksband. I min vÀrld vid den
tiden sĂ„ var det W.A.S.P. eller Mötley CrĂŒe som sĂ„g ut som man skulle om man
var ett hÄrdrocksband. Tuperat hÄr, ett överdÄd av nitar och lÀder och
skrikande munnar. Mycket av allt helt enkelt. Metallica tyckte jag sÄg ut
som de hÄrdrockare jag hade sett pÄ stan, coola killar med lÄngt hÄr och
skinnjacka, men inget speciellt egentligen. Idag tycker jag sÄklart att
Metallica sÄg stenhÄrda ut pÄ den tiden. Jag har fÄtt omvÀrdera mina
barnÄsikter lite.
Musikaliskt Àr det en perfekt kombination av aggressivitet och melodi,
intrikata lÄtuppbyggnader, hitkrokar och James fantastiska sÄng.
Metallica blev mitt absoluta favoritband men jag hade ingen att dela min
glÀdje med. Jag kommer ihÄg att jag frÄgade nÄgon i klassen om dom ocksÄ
gillade hÄrdrock och han svarade att, "ja! Har du hört John Norum's
soloskiva?" Jag tÀnkte att det Àr vÀl inte riktig hÄrdrock. PÄ den tiden
var jag inte sÄ intresserad av melodiös hÄrdrock. DÄ ville jag mest ha
snabb och hĂ„rd metal, fast Ă€ndĂ„ med lite melodi. Ăven om jag sĂ„klart hade
koll pÄ och gillade band som Dokken, Europe, Scorpions sÄ var det frÀmst
de hÄrdare grejerna som föll mig i smaken sÄdÀr alldeles i början.
Jag minns nÀr Metallica kom till Sverige pÄ And Justice For All turnén,
jag frÄgade mamma och pappa om jag fick gÄ men det var ett blankt nej,
jag var alldeles för liten. Första gÄngen jag sÄg dem var pÄ svarta
albumet turnén som nÄdde Globen 1992.
Â
Deep Purple - Made in Japan (1972)
Â
NĂ€r jag var 10 Ă„r gammal sĂ„ var jag och pappa och besökte min halvsyster och hennes dĂ„varande kille. Han var musiker och spelade gitarr och han hade under tidigt 80-tal varit hĂ„rdrockare men nu hade han gĂ„tt vidare till annan musik. Han visste att jag gillade hĂ„rdrock sĂ„ jag fick ett helt gĂ€ng med kassettband av honom med inspelade album. Detta var 1988 men de kassetterna jag fick var alla Ă€ldre grejer med tex Gary Moore, Krokus, Black Sabbath, Manowar, det hĂ„rdaste av alla band jag fick hade Exciter âHeavy Metal Maniacâ pĂ„ ena sidan och Venom âBlack Metalâ pĂ„ andra. Mycket spĂ€nnande men ocksĂ„ lite skrĂ€mmande. Men de kassettband som gjorde starkast intryck pĂ„ mig var de jag fick med Deep Purple. Det var hela tre kassettband med bara Deep Purple och ett av
dem var just Made in Japan, liveplattan som slÀpptes 1972. Jag blev helt tagen av intensiteten av just denna livespelning, jag Àlskade de lÄnga jampartierna och framförallt Àskade jag det ca 6 minuter lÄnga trumsolot av Ian Paice pÄ lÄten The Mule. Jag blev helt förundrad över hur nÄgon kunde spela ett sÄ lÄngt trumsolo över huvud taget. Jag ville bli trummis! Jag fick Àven livespelningar med Mark 3 och Mark 4 sÀttningarna av Deep Purple sÄ jag fick redan pÄ en gÄng en ganska omfattande uppfattning om vad Deep Purple handlade om. Jag blev genast ett fan. Mitt favoritband byttes frÄn Metallica till Deep Purple.
Jag minns att jag i skolan skröt om att Ian Paice var vĂ€rldens bĂ€sta trummis. En kille i klassen pĂ„stod att Peter Criss trumsolo pĂ„ Alive 2 skivan var mycket bĂ€ttre. Jag sĂ„ Ă„t honom att vi skulle köra en duell nĂ€sta dag och han tog med sitt kassettband med Kiss och jag mitt med Deep Purple. PĂ„ rasten gick vi in i ett tomt klassrum och trumsolo duellen kunde börja. Han spelade upp Peter Criss trumsolo och sedan spelade jag Ian Paice. Det var ju sĂ„klart inget snack om saken om vem som vann! Ăven om vi var smĂ„ och ingen av oss kunde spela nĂ„got instrument sĂ„ fattade vi nog bĂ„da att Ian Paice var tekniskt överlĂ€gsen. Nu blev det ju ingen trummis av mig utan det blev basgitarr nĂ„gra Ă„r senare.
Jag fortsatte att gÄ djupare in i mitt Deep Purple intresse och gick till biblioteket dÀr det konstigt nog fanns en bok om bandet med coola bilder, jag var för liten för att kunna lÀsa den engelska texten. NÄgot Är senare fick jag Perfect Strangers plattan pÄ kassett och senare Stormbringer vinylen i födelsedagspresent. Jag köpte Àven ett dubbel live-album inspelat i Stockholm 1970. Men nÀr sen nÀr dom slÀppte sin nya platta Slaves and Masters 1990 med Joe Lynn Turner pÄ sÄng sÄ blev jag ganska besviken. Den var alldeles för slick för min smak. Jag ville ha den otyglade hÄrdheten som fanns pÄ deras tidigare alster. Sedan började jag intressera mig för mycket hÄrdare musik och intresset för Deep Purple dog ut. Men runt 1996 tog jag dock upp lyssnandet igen dÄ min vÀrsta death och black metal period hade gÄtt över. Jag sÄg dem live för första gÄngen pÄ Solnahallen och köpte tidningar frÄn en svensk fanclub som hette Deep Purple Forever dÀr jag kunde lÀra mig Ànnu mer om bandet och medlemmarna.
dem var just Made in Japan, liveplattan som slÀpptes 1972. Jag blev helt tagen av intensiteten av just denna livespelning, jag Àlskade de lÄnga jampartierna och framförallt Àskade jag det ca 6 minuter lÄnga trumsolot av Ian Paice pÄ lÄten The Mule. Jag blev helt förundrad över hur nÄgon kunde spela ett sÄ lÄngt trumsolo över huvud taget. Jag ville bli trummis! Jag fick Àven livespelningar med Mark 3 och Mark 4 sÀttningarna av Deep Purple sÄ jag fick redan pÄ en gÄng en ganska omfattande uppfattning om vad Deep Purple handlade om. Jag blev genast ett fan. Mitt favoritband byttes frÄn Metallica till Deep Purple.
Jag minns att jag i skolan skröt om att Ian Paice var vĂ€rldens bĂ€sta trummis. En kille i klassen pĂ„stod att Peter Criss trumsolo pĂ„ Alive 2 skivan var mycket bĂ€ttre. Jag sĂ„ Ă„t honom att vi skulle köra en duell nĂ€sta dag och han tog med sitt kassettband med Kiss och jag mitt med Deep Purple. PĂ„ rasten gick vi in i ett tomt klassrum och trumsolo duellen kunde börja. Han spelade upp Peter Criss trumsolo och sedan spelade jag Ian Paice. Det var ju sĂ„klart inget snack om saken om vem som vann! Ăven om vi var smĂ„ och ingen av oss kunde spela nĂ„got instrument sĂ„ fattade vi nog bĂ„da att Ian Paice var tekniskt överlĂ€gsen. Nu blev det ju ingen trummis av mig utan det blev basgitarr nĂ„gra Ă„r senare.
Jag fortsatte att gÄ djupare in i mitt Deep Purple intresse och gick till biblioteket dÀr det konstigt nog fanns en bok om bandet med coola bilder, jag var för liten för att kunna lÀsa den engelska texten. NÄgot Är senare fick jag Perfect Strangers plattan pÄ kassett och senare Stormbringer vinylen i födelsedagspresent. Jag köpte Àven ett dubbel live-album inspelat i Stockholm 1970. Men nÀr sen nÀr dom slÀppte sin nya platta Slaves and Masters 1990 med Joe Lynn Turner pÄ sÄng sÄ blev jag ganska besviken. Den var alldeles för slick för min smak. Jag ville ha den otyglade hÄrdheten som fanns pÄ deras tidigare alster. Sedan började jag intressera mig för mycket hÄrdare musik och intresset för Deep Purple dog ut. Men runt 1996 tog jag dock upp lyssnandet igen dÄ min vÀrsta death och black metal period hade gÄtt över. Jag sÄg dem live för första gÄngen pÄ Solnahallen och köpte tidningar frÄn en svensk fanclub som hette Deep Purple Forever dÀr jag kunde lÀra mig Ànnu mer om bandet och medlemmarna.
Entombed - Clandestine (1991)
Â
Ă
ret 1991 lyssnade jag pĂ„ Leif Edling Ìs radioprogram pĂ„ P3 som hette Bang. DĂ€r spelade han det senaste i hĂ„rdrocksvĂ€g varvat med lite intervjuer. Det var nog dĂ€r jag första gĂ„ngen kom i kontakt med dödsmetall dĂ„ han spelade de senaste slĂ€ppen med Obituary, Death, Sepultura etc. Men det var de svenska banden som Entombed, Dismember, Grave och Unleashed jag till slut fastnade för. Death metal var lite mer svĂ„rgenomtrĂ€ngligt och det krĂ€vde lite mer av sin lyssnare. Jag var 13 Ă„r och den hĂ€r musiken kĂ€ndes som nĂ„got helt nytt, vilket det ocksĂ„ var. Aldrig tidigare hade jag hört sĂ„dant avgrundsmörker i musik. Jag hade lyssnat en hel del pĂ„ thrash tidigare men det hĂ€r var ju nĂ„got helt annat. Hela ljudbilden var förtrollande. Gitarrerna var som hĂ€mtade frĂ„n helvetet med sin nedstĂ€mda brutalitet. Trummorna spelade snabbare och sĂ„ngen lĂ€t som dödsrosslingar. Sen hade alla banden skivomslag som man kunde stirra pĂ„ i evigheter och hitta nya morbida detaljer i. Texterna var obegripliga med mĂ„nga svĂ„ra engelska ord men Ă€ndĂ„ lĂ€rde jag mig alla texter utantill. Jag översatte till och med texten till Evilyn frĂ„n Clandestine plattan i ett skolarbete pĂ„ svenskan. Jag gick stĂ€ndigt med min freestyle (walkman) i skolan och lyssnade pĂ„ den hĂ€r nya grymma musiken. Folk i min klass tyckte inte ens att det var musik jag lyssnade pĂ„, att det bara var ett ogenomtrĂ€ngligt ovĂ€sen. Jag njöt av att vara en outsider och att lyssna pĂ„ musik som ingen fattade ett dugg av. Jag började spara ut hĂ„ret och klĂ€ mig helt i svart. Vilket pĂ„ den tiden ansĂ„gs vara vĂ€ldigt kontroversiellt. Jag blev trakasserad av folk för att jag hade lĂ„ngt hĂ„r. En dag i Ă„ttan nĂ€r jag gick i korridoren i skolan sĂ„ kom nĂ„gra killar bakom mig och den ena gjorde en hoppspark i ryggen sĂ„ jag föll till marken och dom sa nĂ„got i still med att om du inte klipper dig sĂ„ ska vi döda dig din jĂ€vel! Ăven om det var hemskt sĂ„ gjorde det mig Ă€nnu mer stark och sĂ€ker pĂ„ vad jag ville göra. Jag ville vara en nagel i ögat pĂ„ allt som var normalt och trĂ„kigt enligt mig. Dödsmetall var perfekt för ingen fattade vad jag höll pĂ„ med.
NÀr var 14 Är sÄ hade jag praoplats pÄ hamburgerestaurangen Clock som lÄg i centrala Stockholm. En dag sÄ kommer sjÀlvaste Nicke Andersson och Alex Heltid in och sÀtter sig för att Àta. Jag blev nervös! Min bÀsta kompis som jag praoade tillsammans med sa att om hans favoritband Iron Maiden hade kommit in dÀr och han inte hade gÄtt fram och pratat och frÄgat efter en autograf sÄ hade han Ängrat sig resten av sitt liv. SÄ jag tog mod till mig och gick fram till bordet dÀr dom satt och frÄgade efter en autograf och jag frÄgade Àven nÀr dom skulle slÀppa ett nytt album snart. LÄngt senare nÀr jag spelade med Dismember och vi turnerade med Entombed 2006 sÄ kÀndes det alltid speciellt att kolla nÀr dom spelade live. Nu hade jag visserligen varit ett lika stort fan av Dismember nÀr jag var 13-14 Är men det var ju bandet jag spelade med dÄ sÄ jag hade vant mig vid den kÀnslan. NÀr jag 2018 fick möjligheten att spela bas med Entombed AD sÄ var cirkeln sluten. Det kÀndes jÀkligt coolt att titta Ät sidan och dÀr stod LG Petrov och sjöng med sin oefterhÀrmliga stÀmma. Det var magiskt!
Â
 Riot - Thundersteel (1988)
Â
Efter mina Ă„r med death och black metal pĂ„ 90 talet gick jag Ă„r 1996 tillbaka till att lyssna pĂ„ thrash, speed och heavy metal. Det kĂ€ndes frĂ€scht pĂ„ nĂ„got sĂ€tt att hitta de hĂ€r lite bortglömda banden som jag hade lyssnat pĂ„ som liten. Riot hade jag hört pĂ„ Rockbox pĂ„ radion och spelat in lĂ„ten Fight Or Fall frĂ„n det dĂ„ nyslĂ€ppta albumet Thundersteel. Eftersom det var bĂ„de snabbt, hĂ„rt och melodiskt sĂ„ var det min kopp av te redan dĂ„. Ă
ret 1996 skaffade jag mig jeansvÀst, egenhÀndigt tryckt Slayer t-shirt, tajta svara jeans, nitbÀlte, vita high top sneakers och pilotbrillor. Jag gick helhjÀrtat in för att se sÄ tysk ut som möjligt. Jag skaffade Àven moppemusche nÄgot Är senare, vilket sÄ hÀr i efterhand sÄg helt bedrövligt ut. Jag köpte Thundersteel pÄ vinyl frÄn en reaback för en billig penning. Plattan Àr helt klart 10/10 rakt igenom. Det gÄr vansinnigt snabbt och sÄngen Àr sÄ high pitch som det bara kan bli innan det blir King Diamond. Den hade allt jag Àlskade just dÀr och dÄ (och Àven nu ocksÄ)
Jag och min polare gick och sÄg Blind Guardian nÀr dom spelade pÄ Gino i Stockholm 1996 och jag tyckte det var det frÀnaste nÄgonsin. Jag Àlskade att musiken kÀndes helt daterad men ÀndÄ frÀsch pÄ nÄgot sÀtt. Gitarristen hade en urtvÀttad Holy Terror t-shirt och trummisen hade en Àkta tysk speed metal mustasch.
Det Ă€r hĂ€ftigt att Riot var sĂ„ vĂ€ldigt före sin tid med musiken dom spelade dĂ„, visserligen hade Helloween slĂ€ppt Keeper 1 1987 men lĂ„tarna pĂ„ Thundersteel som tex titelspĂ„ret Ă€r skrivan redan 1985. Det finns en helt vansinnigt snabb demoversion av den med Steve Cooper pĂ„ sĂ„ng och Dave McClain pĂ„ trummor frĂ„n bandet SA Slayer under namnet Narita frĂ„n Ì85.
Teknikaliteten pÄ alla musiker Àr vÀrldsklass, mÄnga av riffen pÄ Thundersteel och efterföljande The Priviledge of Power Àr sÄ jÀkla svÄra att spela. Tro mig, jag har utmanat mig med nÄgra av dem. à ret 2009 sÄ Äkte jag till Sweden Rock Festival för att se Black Sabbath Äterförenade med Ronnie James Dio pÄ sÄng under namnet Heaven and Hell och Riot som Àven dom hade Äterförenats med hela Thundersteel sÀttningen. Lyckan var total! Riot spelade hyfsat tidigt pÄ den ena av de stora scenerna. Jag gick dit tidigt för att komma lÄngt fram. Det var lite folk frÄn typ Grekland som hade rest dit för att se dem och alla hÀlsade pÄ varandra fast vi inte kÀnde varandra. Lite som att man var med i samma klubb och nu skulle vi snart fÄ bevittna nÄgot stort tillsammans. Det var helt underbart att se och höra alla gamla klassiker avfyras precis som det lÀt i slutet av 80 talet. Tony Moore pÄ sÄng var inte ett dugg ringrostig, kanske inte den mest spexiga frontmannen men jÀvlar vad han sjöng bra! Han satte alla de höga tonerna utan problem. SjÀlvklart fick man Àven avnjuta ett gÀng klassiker frÄn Guy Speranza tiden. Helt underbart Àven det!
à r 2014 spelade vi med Grave pÄ Bang Your Head festivalen i Tyskland och RIot V spelade samma dag som vi. Nu utan den tragiskt bortgÄngne Mark Reale pÄ gitarr och med en ny sÄngare vid namn Todd Michael Hall. Men om det kÀndes coolt att fÄ stÄ pÄ sidan av scenen och avnjuta ett helt set med Riot lÄtar! Dom körde till och med en frÄn den nÄgot bortglömda eran med Mike DeMeo pÄ sÄng, Angel Eyes. GÄshud Àven det! Efter giget snackade jag lite fort med nÄgra av medlemmarna och tog bild med basisten Don Van Stavern.
John Norum - Face The Truth (1992)
Â
Ă
ret 1992 slĂ€ppte John Norum sitt andra solo album. Jag hade en lĂ„t inspelad pĂ„ band frĂ„n radion. Men jag var helt ointresserad av nĂ„got sĂ„ smörigt nĂ€r jag var djupt inne i death metal. All hĂ„rdrock som hade âvanligâ sĂ„ng avfĂ€rdade jag Ă„ det grövsta! Det var förbjudet att lyssna pĂ„ och det lĂ€t jag alla i min vĂ€nskapskrets veta ocksĂ„. Var det det inte extremt sĂ„ kunde det dra! Men nĂ„gon gĂ„ng runt 1997/1998 sĂ„ började jag att utforska den melodiska sidan av hĂ„rdrock. Jag hade givetvis lyssnat pĂ„ mĂ„nga av de hĂ€r banden nĂ€r jag var liten som Yngwie Malmsteen, Dokken, Fifth Angel, Europe, 220 Volt etc och nu tog jag upp den trĂ„den igen. Ă
ret 1996 hade jag varit och kollat pÄ Yngwie nÀr han spelade pÄ Gino med Mark Boals pÄ sÄng och det var helt grymt! SÄngaren hade en glittrig paljettvÀst pÄ sig och jag kommer ihÄg att en polare bredvid mig undrade om Mark var ironisk eller skÀmtade. SjÀlv tyckte det var ett coolt statement att gÄ emot rÄdande grunge trender med sÀckiga t-shirts och stora byxor.
Jag köpte ganska mycket vinyl pĂ„ den hĂ€r tiden och man kunde köpa alla gamla 80 tals plattor för typ 40 kr, sĂ„ jag köpte givetvis John Norum Ìs tvĂ„ första soloalbum. Första plattan Ă€r helt grym den ocksĂ„. Men jag tror jag Ă€ndĂ„ hĂ„ller Face The Truth nĂ„got högre. Ljudbilden Ă€r helt magnifik, riffen Ă€r ascoola och fyllda av detaljer. SĂ„ngen frĂ„n bĂ„de John Norum och Glenn Huges Ă€r i vĂ€rldsklass. SjĂ€lvklart Ă€ven Ă„terföreningen med Joey Tempest pĂ„ lĂ„ten We will be strong.
Jag blev ganska besatt av allt som kom i slutet pÄ 80 talet och jag köpte konstiga mönstrade skjortor pÄ secondhand butiken UFF för jag ville se ut som Dokken eller Europe à la 1988.
Jag köpte ganska mycket vinyl pĂ„ den hĂ€r tiden och man kunde köpa alla gamla 80 tals plattor för typ 40 kr, sĂ„ jag köpte givetvis John Norum Ìs tvĂ„ första soloalbum. Första plattan Ă€r helt grym den ocksĂ„. Men jag tror jag Ă€ndĂ„ hĂ„ller Face The Truth nĂ„got högre. Ljudbilden Ă€r helt magnifik, riffen Ă€r ascoola och fyllda av detaljer. SĂ„ngen frĂ„n bĂ„de John Norum och Glenn Huges Ă€r i vĂ€rldsklass. SjĂ€lvklart Ă€ven Ă„terföreningen med Joey Tempest pĂ„ lĂ„ten We will be strong.
Jag blev ganska besatt av allt som kom i slutet pÄ 80 talet och jag köpte konstiga mönstrade skjortor pÄ secondhand butiken UFF för jag ville se ut som Dokken eller Europe à la 1988.
à ret 1999 Äkte jag och nÄgra vÀnner och sÄg John Norum nÀr han spelade pÄ Daily`s vid KungstrÀdgÄrden i Stockholm. Jag minns att vi var helt klart yngst pÄ hela stÀllet. Jag tyckte alla andra som var dÀr var jÀttegamla men dom var sÀkert bara max 30 Är. Jag stod lÀngst fram och headbangade nÀr han körde de gamla lÄtarna. Det var ingen annan som headbangade i publiken och jag undrade lite vad de andra gamlingarna tyckte om den hÀr nymodigheten pÄ en melodisk hÄrdrockkonsert. à ret efter var han tillbaka igen pÄ Dailys men dÄ med Marcel Jacob pÄ bas. Jag blev helt golvad av Marcels basspel, hans sound och coola utstrÄlning. Efter det började jag köpa upp mig pÄ alla Talisman plattor frÄn 90 talet. Vilken guldgruva för en bassist!
Europe gjorde en spelning pÄ nyÄrsafton 1999/2000, jag spelade sjÀlvklart in den pÄ videokassett. NÄgot Är senare hade Europe invigning av sin utstÀllning pÄ Hard Rock Café och jag och mina vÀnner gick dit. Jag hade med mig The Final Countdown singeln som jag fick signerad. Jag minns att Joey Tempest skrev sin signatur pÄ min skiva samtidigt som han stod och pratade med ett gÀng tjejer, han kollade inte ens pÄ mig nÀr han skrev utan bara gav tillbaka den och fortsatte prata med tjejerna. Jag tyckte det var sÄ jÀkla ballt! En riktig rockstjÀrna! Jag blev helt överlycklig över att han gjorde sÄ. Jag ville att Joey Tempest skulle vara en rockgud och ingen vanlig person. Jag Àlskar rockstjÀrnemanér! PÄ festen pÄ Hard Rock Cafe sÄ lyckades vi smita upp pÄ övervÄningen dÀr VIP festen hölls. Vi bara gick förbi vakten som stod dÀr som att vi hörde hemma dÀr. Jag minns att det kÀndes helt overkligt, dÀr satt Kee Marcello och drack öl vid baren och hÀr stod vi nÄgra meter ifrÄn.
