5 Album - David Liljemark - Felched By The Goat
Kategori: AllmÀnt
Mitt mer aktiva musikintresse som ung pÎjk i Karlstadförorten SkÄre började efter att ha sett Slade upptrÀda i SVT:s Nöjesmaskinen 9 mars 1984, dÄ utmÀrkta The Amazing Kamikaze Syndrome var ny. Men senare samma Är blev Kiss favoritband #1, tack vare Alive!, vÀrldens bÀsta skiva. Specifikt lÄten Firehouse slog an (tack till Mattias "Ryktner" Wall för denna och mycket annan hÄrdrocksintroduktion!), det var skitigt, primitivt och catchy. De gamla planscherna ur Poster som florerade i vÀnkretsen gjorde förstÄs sitt till; men man mÄste nog vara ca 10-11 Är nÀr man fÄr nys om Kiss för att det verkligen ska ta skruv pÄ allvar. Musikaliskt kommer allt frÄn de tidigare tre plattorna till sin rÀtt hÀr, Àven om den tillhörande liveupplevelsen för min del fick vÀnta till den helt makalösa Globenspelningen under Äterföreningsturnén 1996. Kiss' bÀsta studioplatta Àr dock Music from The Elder, och glöm heller inte bort Best of Solo Albums (1979). Mest intressant i hela Kissapparaten skulle jag idag sÀga var Sean Delaney, sÄ missa inte hans soloplatta Highway (1979) om du ocksÄ gillar I Can't Stop The Rain som bara fan!
Den dagen jag gick till skolan och var tvungen att lÀgga korten pÄ bordet och berÀtta att Accept blivit mitt nya favoritband (jag hade hört Starlight och resten av Breaker-plattan), minns jag det som ett SvÄrt Besked TM. Som om klassens Kiss-killar brydde sig nÀmnvÀrt; det enda var vÀl att jag blev lovligt byte att pÄluras den urusla I'm A Rebel (med fulsvÀrdet) i byte mot Peter Criss i bilen-postern!
DÀrefter, hösten 1985, blev det dags för en ny rockad: jag hade hört Rip Ride och föll pladask för Venom. Eftersom bÄde Kiss och Slade inspirerade Mantas (vars "GRTV"-Facebookstreams jag slaviskt följer), Àr det vÀl bara logiskt. Venom var Ànnu skitigare och manifesterade sin skrÀckmystik i en uppkÀftig satanism. Viktiga basfakta: Venom var black metal redan frÄn start, innan de slÀppte andra LP:n som gav genren sitt namn, och det var verkligen inte allt de gjorde. Texter, ikonografi, musiken; alla pusselbitar fanns pÄ plats, Àven om Bathory (utöver att planka hej vilt med usla "nÀrÄ, min get Ät upp mattelÀxan"-bortförklaringar) utvecklade soundet med den Àran.
VÄren dÀrefter köpte jag The Return ... Och hade Venom bara slÀppt ut de gravt lo-fi "Church Hall"-repinspelningarna frÄn 1979 lÄngt tidigare, hade de efterföljande norrmÀnnen kunnat lÀmna walk over frÄn start. Tacka vet jag första BM-vÄgen, experimentell och med hÀlsosam distans; humorlösa farlighetsministrar fick jag nog av pÄ SmÄlands Nation nÀr jag pluggade i Lund. Frejdigt perverst rÄtt som i undergroundserierna, sÄ ska en slipsten dras. "Masturbating on the deeds we have done"! TrÄngsynt genrekramande "orthodox BM" Àr i mina öron en sjÀlvmotsÀgelse, nÀr original-BM var sÄ vildvuxen. Och tolkar man som undertecknad sjÀlva hÀdandet som det centrala i Venoms s.k. "satanism", sÄ Àr ateistisk black metal det rimliga, hellre Àn att ersÀtta en skitnödig religion med en annan. För att citera Venom Inc (mitt favoritband nuförtiden): There's Only Black. SÄg dem i Sundsvall förra Äret, extremt efterlÀngtat och dito uppskattat!
En av de mest betydelsefulla hĂ€ndelserna i mitt liv var att jag 1988 (vĂ„rterminen i 8:an) hittade till Sveriges seriefanzinescen. Bland allt brevvĂ€xlande som pĂ„gick, fick jag 1990 en kassett av Daniel Ahlgren med Foetus-lĂ„tar frĂ„n Thaw och Nail. Donât Hide It Provide It var ju lĂ€tt att digga för en hĂ„rdrockare, med den rĂ„are ljudbilden pĂ„ Thaw, och sen texterna ⊠och hela paketet. Grovt, smart och allmĂ€nt oemotstĂ„ndligt. Jim Thirlwell blev dĂ€refter husgud #1 under resten av 1990-talet. SĂ„g honom live med band tre ggr 1996 (Sthlm, Lund, Gbg), helt underbart. GnĂ€llig industrisynthare efterĂ„t pĂ„ SmĂ„lands Nation: "Det lĂ€t ju inte alls som pĂ„ skivorna, mer som ett vanligt rockband, Union Carbide eller nĂ„t!" Jag: "Och detta skulle vara nĂ„t negativt?!" (ytterligare posörmĂ€ssigt att personen överraskades av detta, trots liveslĂ€ppen Rife och Male, inkl Swans-medlemmar) Viktiga basfakta: nĂ€, man behöver inte gilla diverse bodysynth etc bara för att man rĂ„kar gilla Foetus och EinstĂŒrzende Neubauten (snart sagt allt t.o.m. Tabula Rasa Ă€r oantastligt, men Zeichnungen des Patienten O.T. Ă€r bĂ€st och murkigast. En bibba kött lĂ€r ha legat och ruttna i studion för att ge stĂ€mning - det hörs!). Mayhem-fans bör ocksĂ„ underrĂ€ttas om att scenshow med grishuvuden körde herr Thirlwell med redan 1985-86. Fick senare det enorma nöjet att som medlem i The Great Learning Orchestra spela med (dirigeras av) Jim vid ett antal tillfĂ€llen 2014-2017 i Stockholm. Fick dĂ„ hela den digra samlingen signerad. Fin frĂ„n Thaw har covrats live med Felched By The Goat. Det som avgjorde saken var att jag hittade en radiolive frĂ„n Wien 1988 pĂ„ Youtube, dĂ„ han inkluderat textraden "Felch City, here we come"!
En annan prominent figur ur seriefanzinefandom, Fredrik Jonsson (sedermera LystringförlÀggare), spelade upp den amerikanska noisejazztrion Borbetomagus för mig 1994. TvÄ saxofoner och en gitarr, den huvudsakliga kÀrnan sedan starten 1979. Uppenbarelsen för mig kom i form av lÄten DC (hela B-sidan pÄ Snuff Jazz-LP:n) och det mer gutturalt skronkiga singelspÄret The Original Chirping Chicken. Jag hade sjÀlv spelat altsaxofon sedan 1982, och plötsligt gick saxofonen frÄn att vara ett belastat instrument (förknippat med dansband och smörslingor nÀr det vankades rajtan-tajtan i tv-serier) till bland det coolast tÀnkbara (Ätminstone om herrarna Jim Sauter och Don Dietrich blÄste). Total överjÀvlig abstraktion! Och sÄ gemytligt organiskt, jÀmfört med annan mer "maskinell" noise jag senare bekantade mig med (Merzbow m.fl.), men inte brydde mig tillnÀrmelsevis lika mycket om. Annan frijazz kÀndes som ett förbipasserat stadium.
I Göteborg 2005 fick jag Àntligen möjlighet att se Borbetomagus live, en salig upplevelse. De var ocksÄ uppenbar inspiration för mitt eget noisejazzband Sugar Daddy (1994-), vars rörbitande inslag senare integrerades i Felched By The Goat, Àven om det inte hörs sÄ mycket pÄ just "best of"-LP:n The Goat Manifesto som kom tidigare i Är pÄ Coop Records Gotland, men det Àr nÄgra shreddingsolon pÄ klarinett i Blind Date. Klart att man vill ha det bÀsta/jÀvligaste frÄn flera vÀrldar! Det vore ett intressant "what if"-scenario om extremmetallen tagit intryck av Borbeto och tidiga Painkiller. För den som vill "experience the magic" rekommenderas Àven dokumentÀren Borbetomagus: A Pollock of Sound.
